Det känns som om jag ska krossas till tusen bitar.
Som när en porslinsdocka faller i golvet.
Tankarna bara flyger omkring inne i mitt huvud.
Vill knuffa bort dom, knuffa dom så långt bak som det bara går.
Gömma dom och aldrig ta fram dom igen.
Vill skrika ut allt, så att hela världen kan förstå.
Men när jag öppnar munnen så kommer inte ett enda ljud fram, hur mycket jag än försöker.
Kommer det alltid att vara såhär?
Kommer tankarna alltid att ta över min vardag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar